idrill

Vem är det där som sakta vandrar?
Är det en vän? Det har jag på känn
Genom parken han stillsamt gå, inuti rocken vardagsting små

Men om dessa grunkor skjutdon var, finns således ingen godhet kvar
Om jag nu i denna vandrare ondska ser, varför ropar jag när han åt mig ler

Jag dras till de förmögna, de som rika är
En man med kappa har skänkt mig begär

Jag lämnar bänken, mitt hem sedan igår
Mannen går mot mig, jag blottar mitt lår

Två främlingar, en stad i mörker
Falsk upphetsning

Han kysser min tinning, jag faller ner
Han smeker mitt bröst, jag blir penetrerad
Vi älskar i mörkret där ingen ser
Jag min kropp och mitt hjärta ger
Det är en tolvårings bitterljuva ballad
Älskar med främlingar för pappersblad